"Lägg ner VM"

Av: Peter Ahnberg 12/19/2011

”Lägg ner VM”

Det har gått några dagar. Det har gått en stund sen jag lämnade den mysiga VM-staden St. Gallen. Det har varit en vecka av reflektion. Fortfarande ringer orden i mina öron. ”Lägg ner VM”.

”Lägg ner. Det är ointressant när bara ett lag kan vinna, alla andra är så dåliga att turneringen inte förtjänar att heta VM.”

Det svider att höra att vi är värdelösa. Att innebandyn inte duger. Det svider fortfarande, även om vi är luttrade och vana vid alla typer av smädeord och mobbing av vår idrott ända sedan många av oss startade igång på 80-talet. Men. Hur det än är så gör det lite ont att vi 30 år senare fortfarande tvingas försvara oss.

Jag välkomnar absolut kritisk granskning från media. Inga problem. Kritik om vad som inte är bra. Visst. Men raljerande hån och nedvärdering bara för att tjäna några lätta poäng och försöka låta roligt tycker jag är kalkon.

Och. Det är klart att vi ska ha världsmästerskap, både på dam och på herrsidan. Självklart. Hur ska vi annars träffas och utbyta erfarenheter? Hur ska vi annars kunna gå framåt? Men. Vi kan inte ha det såhär. Vi gör dock inte som belackarna säger. Vi lägger inte ner.

Vi bygger om. För vi kan inte ha det såhär. Vi är värda mer. Innebandyn är en fantastiskt bra idrott. Och vi är värda ett Världsmästerskap värt namnet.

Försöket med 16 lag i mästerskapet var ju dömt att misslyckas och vad jag hör, känner och förstår så verkar så gott som alla vara överens om att det är helt fel väg att gå. Vi var några som ropade högt när beslutet togs och redan då såg fiaskot. Skillnaderna är för stora och det gynnar ingen att varken vinna, förlora eller ens läsa om de gigantiska siffrorna som skiljer lagen åt. Det är värdelöst om något. Inte minst för lagen som är snäppet under Sverige och Finland. Det är sämst för Schweiz, Tjeckien, Norge och te.x. Polen att möta de ny usla landslagen och vinna med tvåsiffrigt. Det ger ingen som helst utveckling. Istället bör de bästa länderna möta varandra oftare och på så sätt ta sig vidare och faktiskt bli skickligare.

Det finns många förslag i ”ankdammen". Det vanligaste med åtta lag i A-VM En god kollega kom med följande:

Vad säger ni om ett VM där A-gruppen innehåller sex lag? Alla möter alla, ettan och tvåan i gruppen går direkt till semifinal. Trean möter sexan och fyra tar sig an femman i kvartsfinaler. Det lär bli en del rafflande matcher, men vi kanske inte mogna för ett två veckor långt mästerskap. Men sex lag där alla möter alla och slåss om fyra semiplatser vore genomförbart direkt.

De andra stackars länderna då? Jo, men samla så många det går under samma VM-vecka där potentaterna och presidenter kan tjafsa fram nya beslut. Men spela matcherna i olika klasser med anpassat motstånd. Gör det nu. Kanske att bästa B-lag får en plats i A-gruppen men helst vill jag se att de platsar bland de bästa efter matchande i annan form av turneringsspel och vänskapslandskamper mot A-nationerna under mellansäsongerna.

Vi behöver ha fler landslagsutbyten. Jag har berört det tidigare och säger det igen. Sätt igång fler ungdomslandslag nu. U15 och U17. Fler landskamper, fler möten, bättre utveckling i tidig ålder för de nationer som är långt efter oss. Och en häftig målsättning för kidsen som satsar på en elitkarriär.

Den internationella utvecklingen går för långsamt. Om innebandyn får fram 8-10 lag som på allvar konkurrerar om de tre ädlaste medaljerna kommer det aldrig att vara ett bekymmer att ha gruppspel där några nationer åker på däng med 30-0. Det finns underlägsna lag i världsmästerskapen hos alla sporter. Men innebandyn har för få lag som håller måttet. Det är så. Vi är för många dåliga. Det är inte spännande. Det blir ointressant för gemene man. Till och med ointressant för de flesta bland innebandyfoket. Till och med ointressant för Niklas Jihde.

IFF, det internationella innebandyförbundet, har tillsatt en tjänst som enbart ska jobba med den internationella utvecklingen. Jan Ögren-Fjellestad ska på heltid göra innebandyn ”världsmycket” bättre. Jag är inte säker på att den förre SEI-ordföranden är rätt man för jobbet. Tror det krävs enorm passion, mängder med galna idéeer och starkt projektledarskap för att lyckas. Men mina förväntningar är hursomhelst väldigt höga och jag räknar med att länder som Tyskland, Polen, Lettland och Holland redan snart hittar tydliga projekt för att få varenda unge i skolorna att testa på innebandy så fler talanger upptäcker vår fantastiska idrott.

Lycka till och kämpa väl. Det är ett viktigt uppdrag och IFF gör tillsammans med huvudsponsorn rätt i att försöka hitta nya vägar mot fler bättre nationer.

Arrangemanget i St Gallen var mediokert. Som i början av 90-talet. Skolungdomar i mediecentret och som ordningsvakter. Försök till pausunderhållning. ”We will Rock You” i högtalarna. Bara plats för 2520 åskådare. Det borde varit det dubbla. Servicen för etermedia var svag. Sekretariatet hade svårt att hålla koll på målskyttar. Det var svårt att hitta statistik förutom poäng och utvisningsminuter. Hela intrycket i hallen kändes som enkelt, oengagerat och tidigt 90-tal. Det finns en del för Schweizarna att jobba på till nästa års herr-VM.

Ge mig medieutbildad personal på rätt ställe. David Guetta live som underhållare. Stor sponsorby med möjligheter till hospitality för kunder med mat, dryck och underhållning. Ge mig mer statistik. Speltid, effektivitet, tekningar, PP-procent…allt. Ge mig total mediaservice. Ge mig löjligt mycket info om spelarna. Ge mig posters på stjärnorna. Ge mig mer. Jag vill pampiga prisutdelningar. Spännande prisutdelare. Häftiga, rejäla priser. Helst inte en sko till turneringens MVP…

Listan med önskemål kan göras lång. Den ska vara lång.

Hörrni, vi har ett hursomhelst ett fantastiskt damlandslag. De blågula tjejerna spelar en innebandy som inga andra förmår att prestera. De har gjort en imponerande upptäcktsresa sedan megafiaskot i Singapore 2005. De är värde mer uppmärksamhet. Hela gänget är värd hyllning och gratulationer. De är det. Den gode Jan-Erik Vaara gjorde revolution mot normen för lagom träning och höjde ribban. Tjejerna stod upp och levererade. Nu kan ni se det i elitserien. Det är sevärt, spännande och oftast riktigt, riktigt bra idrott.

Och visst finns det goda ting att minnas och ta med sig från dagarna i St Gallen 2011. Domarstandaren har verkligen höjts. Inget av våra tre svenska internationella domarpar på plats eftersom det var svårt att få ledigt från arbetet hemma i Sverige, men de som var där skötte sig utmärkt. Jag noterade inget som helst missnöje med domarstandarden, vilket är ovanligt. Finalparet från Norge, Björn Aksel Henriksen och Jan Magnar Ingebrigtsli var strålande lugna och hade full kontroll trots en och annan felvinkning. Kul att se. Det har verkligen utvecklats på rätt håll.

När gjorde mitt första landslagsmål blev jag utvisad två minuter för ”stulen boll”… Det finska domarparet gillade inte att jag ville behålla matchbollen som ett gott minne efter att jag satt min blågula premiärbalja mot Schweiz i Trelleborg 1991. Jag propsade på att behålla den och efter en viss ordväxling på svengelska blev domaren helt enkelt förbannad och visade ut mig. Så visst har domarstandarden blivit betydligt bättre och det är förstås viktigt att alla hänger med i utvecklingen. Och ja, jag behöll bollen och har den fint förvarad i mitt ”museum”. Det värt ett par minuter i utvisningsbåset.

Jag vill tro på vår sport. Oftast gör jag det. Men jag vill ha mer. Jag är ingen romantiker som gillar att spelare från udda länder lärt sig skjuta dragskott. Jag vill att vi ska vara en professionell sport. Gärna med OS-status. Men först ska vi ha ett Världsmästerskap värt namnet.

Men önskan om en trevlig julhelg.

Peter Ahnberg